en folklig frisinnad röst

En folklig frisinnad röst

Vasa-Posten 1898-1932

•Wasa Posten (senare Vasa-Posten), Folkblad för svenska Österbotten, utkom med sitt första provnummer fredag 9.12 1898, med det andra 20.12 och med sitt första ordinarie nummer 7.1 1899. Det sista numret utgavs torsdagen den 31 mars 1932, då tidningen uppgick i och övertogs av Vasabladet.

V-P utkom till att börja med två gånger i veckan, tisdag och fredag eftermiddag kl 16. Det var alltså fråga om en kvällstidning. Men redan 1901 hade man övergått till utgivning onsdag och söndag kl 6 f m. 1907 började tidningen utkomma fyra gånger i veckan, men en upplaga med endast två nummer i veckan bibehölls.
Det blev alltså en A- och en B-upplaga. Den förra utkom måndag afton samt onsdag, fredag och söndag morgon, den senare tisdag och fredag kl 11 f m. Experimentet blev dock inte långvarigt. Redan 1.7 1907 var man tvungen att inskränka utgivningen till endast två gånger i veckan, onsdag och söndag morgon. Formatet med sju spalters sidbredd blev i stället större. Orsaken till nedbantningen var att prenumeranterna minskat med ca 30.
Från år 1910 utkom tidningen onsdag och lördag morgon, men 1919 utökades utgivningen till tre gånger i veckan (tisdag, torsdag, lördag). En upplaga med endast två nummer i veckan (tisdag och lördag) bibehölls jämsides. Från 1922 utgavs en stadsupplaga måndag, onsdag och fredag eftermiddag, medan landsortsupplagan utkom tisdag, torsdag och lördag morgon. När V-P upphörde 1932 utkom den varje tisdag, torsdag och lördag morgon.
Som huvudredaktör och ansvarig utgivare verkade från början litteratören och tidigare redaktören vid Åland och Folkvännen Oskar Behm och som redaktionssekterare folkskolläraren J Alfred Strandberg (1868-1944).

Page 22
22
Strandberg var förresten den som Edvin Sundquist hade som lärare i Sundom. Han hade säkert sin andel i att Sundquist kom till läroverk och sedan blev tidningsman, förmodar N-B Stormbom i boken Edvin Sundquist — tidningsman.
1906 var tidningen ”utarrenderad” åt Henrik Vidén och folkskollärare J O (Oskar) Westberg med den senare som ansvarig utgivare. För 1907 inbegärdes köpeanbud på tidningen, men det blev Strandberg som fortsatte som ansvarig utgivare och redaktör.
Carl von Diederichs som varit redaktör i Viborg utsågs till ny huvudredaktör. Denne Diederichs blev dock inte långvarig på V-P. Hans namn försvann ur redaktionsrutan redan i oktober, och från 20.10 1907 var Strandberg igen ensam ansvarig redaktör. I december 1909 inträdde E Kock i redaktionen.
1919 blev Richard Malmberg fast medarbetare jämte en reporter som inte namngavs i prenumerationsamälan. Som redaktionssekreterare vid V-P fungerade Albert Brommels 24.8 1920-6.1 1921, och han kvarstod i redaktionen till 1922.
Ellen Ohls fanns på redaktionen 1920-22, och under tiden 9.10 1925-1.2 1925 ingick också nykterhets-mannen och IOGT-aren Birger Edin i redaktionen. 1926 övergick Strandberg till konkurrenten Österbottens bondetidning och 1934 till Vasabygden.

Fram tar över

Tidningsbolaget såldes 1919 åt Strandberg som ville göra V-P till organ för och sälja den till lantmannagruppen (bondeförbundet), men denna ville starta en egen tidning. Resultatet blev att V-P 1.7 1920 såldes åt Ab Fram med Johannes Klockars som VD. Denne blev också redaktör för V-P från 24.8 1920 till 1926. Han skrev riksdagsbrev under signaturen K. 1924-26. 1926 blev Ernst Aug. Mitts (E A M) redaktör vid V-P.
I artikeln Till avsked 29.6 1920 tog avgående redaktören farväl av läsarna genom att försäkra att den redaktionella linjen skulle bestå efter redaktörsbytet. Men det fanns litet smolk i bägaren. ”Lantmannagruppens nya strömningar uppdela nu landsbygdens folk i olika intressegrupper med vissa angrepp mot V-P”, skrev han. I den 32-sidiga jubileumsbilagan 1923 ger Strandberg sin syn på uppkomsten och utvecklingen av tidningen, men den visar sig inte helt sammanfalla med den uppfattning som Frams företrädare hade. Strandberg säger att Vbl och Vasa Tidning var finsksinnade på 1890-talet och att en svensksinnad tidning behövdes. Vasa Tidning upphörde redan 1899.

Page 23
23
V-P:s aktiekapital var från början så lågt som 9 000 mark, och trots att bolagsstämman beslöt om fördubbling blev det inte av med någon förhöjning. 1907 befann sig tidningen i ekonomisk misär, och Strandberg säger att han själv var tvungen att ta annat arbete och sköta V-P som oavlönad bisyssla.
Fram till 1932 var Ernst V Holm (E V H) huvudredaktör för V-P. Han hade knutits till tidningen som redaktionssekterare 9.10 1924 och var den som utförde det mesta av det praktiska redaktionsarbetet. Holm övergick sedan till Vbl som ledarskribent, där han gjorde en fin insats i kampen mot lapporörelse, nazism och övriga våldstendenser och
När V-P tog avsked av sina läsare 31.3 1932 konstaterade redaktionen att Vbl och V-P företrädde i stort sett samma åsikter, isynnerhet sedan förbudslagen upphävts. Om den hade åsikterna gått isär.

Eget tryckeri redan 1899

V-P:s redaktion fanns först vid Hovrättsesplanaden 18, men flyttade snart till Handelsesplanaden 20 och 1901 till Handelsesplanaden 13. I början av 1920-talet fanns redaktionen och tryckeriet (Fram) vid Handelsesplanaden 23, och annons-kontoret flyttade också 15.3 1921 till samma adress från Vasaesplanaden 20. Redaktionen fanns 1924 vid Handelsesplanaden 24.
Tidningen trycktes i början på Vasa Nyheters tryckeri, men redan 2.6 1899 fick man eget tryckeri vid Vasaesplanden 20. En Linotype sättmaskin skaffades 1907, och senare köptes också en amerikansk Intertype. Stilen som användes i vanlig text (utom annonser) var i början den gamla engelska Old English Text, men den började varvas med modernare stilar, speciellt i rubriker till nyhetsartiklar och ledare, redan 1907. Det var fråga om Romano och Othello, motsvarande några av dagens stilar som Garamond eller Bodoni.
Från 1914 ersattes den gamla stilen i ledarna och de flesta andra artiklar med modern stil, och 1917 hade den nya stilen helt och hållit övertagit texterna. I tidningens huvud användes dubbelt W, men i texten skrev man Vasa Posten med enkelt V från 1920, ibland med bindestreck, V-P.
Rubrikerna var vanligen enspaltiga, men småningom dök två- och trespaltiga rubriker upp, ja, till och med ingresser med fet stil, när större händelser presenterades i nyhetsform. Man fick nyheter från Ostfinska nyhetsbyrån, Finska notisbyrån m fl.
Om språket i våra folktidningar skrev K J H(agfors) 26.5 1899 och efterlyste mer svenska ord och uttryck. Begreppet finlandssvensk var inte allmänt ännu den här tiden, utan 15.2 1903 talar man i ledaren om Svenskfinskhet med öppna ögon.

Page 24
24
I en ledare 21.6 1907 tog V-P upp frågan om Tidningspressen, allmänheten och nystavningen. Senatens beslut om det nya skriftsättets införande vid statsläroverken från 1.9 borde följas av motsvarande praxis i pressen, ansåg tidningen.
En helårsprenumeration 1899 kostade i Vasa 3,50 mk och på landsbygden 4 mk, en halvårs- 1,75 respektive 2, en kvartals- 90 penni respektive 1 mk samt en månads- 30 p respektive 35 p. Prenumerationspriset 1932 var 60 mk för helår 32 för halvår, 18 för kvartal och 7 mk för en månad. För en annons fick man 1899 betala 15 penni per mm.

Såg sig som största tidningen

Upplagan uppgick redan första året till 2000 exemplar, följande år till 2 900, 1901 till 3 250, 1902 till 3 500, 1904 till 4 000 för att 1905 sjunka till 3 800 på grund av att S-Ö börjat utkomma. 1906 var ett bottenår med endast 700 prenumeranter.
Men man hade alltså stor framgång i början ifråga om prenumerationer och lösnummerförsäljning. Tidningen sade sig ha den största spridningen i svenska Österbotten av alla blad som utkom. Att det fortfarande fanns folk som ansåg det vara för dyrt att hålla sig med en tidning fann V-P ofattbart (1899). Detta med anledning av att kommunal- och kyrkostämmorna i Malax hade beslutat att kungörelser fortfarande skulle ske i kyrkan, ej i V-P.
1907 var tidningen annonsorgan för samtliga svenska kommuner från Munsala i norr till Närpes i söder. 1912 meddelade man att lantmannagillena i området från Munsala till Närpes (med Mustasaari och Sundom som undantag) annonserade endast i V-P. 1912 hade V-P nått en upplaga på 4000 exemplar, varav 715 i Vasa, 588 i Vörå, 562 i Mustasaari (Korsholm), 315 i Oravais, 308 i Kvevlax, 190 i Korsnäs, 170 i Malax, 153 i Pörtom, 135 i Munsala, 129 i Solf, 96 i Petalax, 80 i Övermark, 70 i Replot, 67 i Närpes, 55 i Jeppo, 32 i Bergö och 12 i Maxmo. Upplagan ökade sedan till rekordartade 5 500 ex, men minskade på slutet till 2 000, vilket var noteringen när V-P köptes upp av Vbl 1932.
Pressens dag ordnades redan hösten 1899 med fest i stadshuset samt teater på kvällen. Bruttobehållningen blev 9 000 mk. Också senare hölls dylika, t ex 1910 med publicistförbundet som medarrangör och med stor festsoaré i stadshuset.

Page 25
25
Flera konkurrenter

Flera andra svenska tidningar utkom ju i Vasa och svenska Österbotten den här tiden, varför konkurrensen var hård. W(V)asa Tidning hade funnits 1839-47 och 1881-99, Ilmarinen 1848-55, W(V)asabladet från 1856, Österbotten 1864-78, Wasa Framåt 1881, Österbottniska Posten 1883-1961 och W(V)asa Nyheter 1895-1900.
Senare tillkom vänstertidningarna Österbottens Folkblad 1908-14 och 1917-18, Folkbladet 1918-1923 och Nya Folkbladet 1927-30 samt högertidningen Österbottens Bondetidning 1926-32, Österbottens Dagblad 1932, Vasabygden 1934 och Landsbygden 1936-37.
I Kristinestad utkom Kristinestads Tidning 1897-1900 och Syd-Österbotten från 1903 samt i Kaskö Kaskö Tidning från 1914. I norr fanns Mellersta Österbotten och Norra Posten 1882-98, Gamlakarleby Tidning och Svenska Österbotten 1895-97 samt Jakobstads Tidning och Österbottningen från 1898.

En daglig tidning behövs

Behovet av en daglig tidning i Österbotten hade tagits upp i Vbl 1907, och V-P understödde 22.9 kraftigt förslaget. Det fanns då flera små notisblad som konkurrerade med tidningarna.
”Huru länge skall Österbotten vänta på sin Messias i detta hänseende”, frågade V-P. Man kan kanske säga att det var först 1932 när Vbl och V-P gick samman som tanken på den dagliga tidningen kunde förverkligas.
V-P återkom 20.11 1912 till frågan om en daglig tidning i svenska Österbotten, ”ett behov som redan länge varit känt och erkänt”. Frågan hade nu kommit upp på sfp:s årsmöte och skulle utredas ytterligare.
”Landsbygden har redan slutit upp kring V-P, men Vbl har av konkurrensskäl övergett Vasa” och i stället gett sig in i kampen om landsbygden, klagade V-P. Eftersom Vbl fått ny ägare hade V-P hoppats att man skulle gå in för tätare utgivning så att Vasa finge en daglig tidning, men så skedde inte.

V-P ställde Vbl inför rätta

Om Skamlig journalistik skrev V-P 2.12 1908 och avsåg därmed arbetarpressens agerande. Ett pressmål i rätten mellan Vbl och V-P förgiftade atmosfären i stan ett tag. Vbl hade enligt V-P gjort ett utfall mot den senare tidningen 1910, och 3.4 1912 kom det slutliga utslaget i målet.
Enligt V-P hade Vbl vägrat publicera ett genmäle och V-P väckte därför åtal mot utgivaren Ludvig Unggren. Denne bestred dock i rådhusrätten att Han var ansvarig utgivare för Vbl. Rätten tog därför inte upp målet till behandling.

Page 26
26
Efter besvär till hovrätten återförvisades målet till rådhusrätten, där Unggren ålades att som ansvarig utgivare stå till svars. Rådhusrätten dömde honom till böter och ålade honom att införa genmälet i Vbl. Unggren besvärade sig i sin tur till hovrätten som fastställde domen. Inte nog därmed. Unggren inlämnade besvär till högsta instans, senaten, som upphävde utslagen från rådhusrätten och hovrätten. Därmed var saken utagerad (V-P 3.4 1912).
29.11 1913 fann V-P det onödigt att starta en konkurrerande tidning i form av ”Svenska Finland, folktidning för våra svenska bygder”, vilken folkpartiets medlemmar skulle betala via sin medlemsavgift. Tidningen begärde en 10000 marks garanti ur partikassan. V-P återkom 2.12 1913 till ”Tidningspressen och den svenska landsbygden”.
Ett pressmål där V-P var inblandad behandlades i rådhusrätten 1920, men enligt en notis 12.6 förkastades åtalet mot tidningen. Målet gällde några uppsatser om brödbakningen åt militären, för vilka ingenjör Victor Bruun stämt tidningen för ärekränkning. Det var firma Bruun & Schauman (Vasa ångbageri) som bakat det omtvistade brödet.

Emigrantnummer och extrablad

V-P skulle enligt programdeklarationen innehålla nyhetsnotiser, artiklar, berättelser, följetonger, emigrantbrev, politiska översikter (bl a Brev från Helsingfors), pressöversikter, döds-runor samt utlandsnyheter under rubriker som Ryssland och Skandinavien.
Vasa-Posten var för övrigt den tidning som inledde traditionen med särskilda emigrantnummer. Dylika utkom i många år i början av december. Utgivningen av dessa övertogs sedan av Vbl.
Emigrationen som ju var omfattande under den tid V-P utkom behandlades också i övrigt ganska ofta. Stort rabalder var det i slutet av år 1903, när konkurrerande rederier beskyllde varandra för lurendrejeri. Via stora annonser försökte man förklara sin egen oskyldighet och konkurrentens skumma metoder. Att man skulle motarbeta emigrationen togs för givet den tiden. 2.2 1908 skrev tidningen en ledare om Emigrationens vansklighet
I början av 1900-talet var det populärt med extrablad som kunde ge snabb information tidigare än ordinarie tidningsnummer. Så kunde man t ex 3.1 1901 och 1.2 1903 i extrablad meddela valresultaten från stadsfullmäktigevalet.
23.1 1901 pläderade tidningen för kommunalfullmäktige på landsbygden, och 11 och 22.4 1906 återkom man till frågan om kommunalstämma eller kommunalfullmäktige. Tidningen var aktuell i sin kommentar 13.8 1905, när man ville ha en ny landsväg för kustsocknarna söder om Vasa. Likaså behandlades rovdjursjakt i Finland redan 20.10 1901.
Jacob Tegengrens tal vid lotterifesten i Vasa 7.9 1907 publicerades in extenso i ett par nummer av V-P, och 5.6 1912 utgavs ett extranummer till sång- och musikfesten i Vasa.

Page 27
27
Reportage och illustrationer

Redan 1908 skröt V-P med att man kunde bidra med illustrationer till dagshändelserna och att man fick färska nyheter per telefon från Helsingfors. Reportage i större format började införas småningom.
1919 gick V-P in för att premiera uppsatser i lantmannafrågor.
Petalax historia presenterades i tidningen redan 14 och 21.8 1920 av O E L (O E Lång-Langh). 26.6 1920 ingick En hälsning till det svenska folket i Finland, Alexander Slottes festdikt vid sångfesten i Vasa.
Treårsminnet av Vasa stads befrielse begåvades med en helsidesrubrik och flera bilder 27.1 1921. Jacob Tegengrens dikt Den vita armén och Hjalmar Procopés dikt Wasanamnet ingick. 25 och 28.6 1921 publicerade V-P stort uppslagna artiklar med anledning av den österbottniska kulturveckan. Så ingick Jarl Hemmers dikt Vi ha ett större fosterland, Joel Rundts Sommarsöndag, Gånge Rolfs Östsvensk lösen, Jacob Tegengrens Ditt är landet och Ernst V Knapes Flyttfågelsången.
Ett långt referat från fältprosten A R Hedbergs begravning ingick 14.3 1922, och 5.7 1921 var det Axel Lilles död som upptog stort utrymme under rubriken Den fallne hövdingen.

Bygdenummer i rad

9.7 1921 ingick ett stort bildreportage om Oravais Från svenskösterbottnisk bygd. Men det blev fler bygdenummer. 11.11 1922 var ett Vörånummer med presentation av kyrkan (K V Å) och Gulldynt gravfält (J Tegengren). 2.12 1922 utkom ett särskilt Korsholms-nummer med bilder.
Sedan var Malax i tur 26.4 1923, och där skrev Joh. Klockars om Malaxnamnet och fäbodarna samt K V Å om kyrkan och märkesmän i Malax. 30.6 1923 utgavs ett Pedersörenummer och 29.9 1923 ett Solfnummer. 13.10 1923 var det dags för ett Munsalanummer, där kyrkan presenterades av K V Å och skolorna av E V F-ärj (Fågelbärj).
O E L tog 19.5 1923 upp Fisket i Petalax i äldre tider i Våra vänners avdelning, och 3.7 1923 skrev han om Rågången mellan Petalax och Malax. 20.9 1923 presenterade han på en helsida med bilder Österbottens svenska handelslagsdistrikt. Ett speciellt skärgårdsnummer utgavs 22.2 1923, där Karl Smeds skrev om Replots kyrka och församling samt Wilhelm Sjöberg om Bergö kyrkas äldre historia.
24.11 1923 utgavs ett Pörtomnummer med presentation av skolorna, gårdsnamnet Matuls, Berga bruk och Velkmoss av O E L, kyrkan av K V Å, uf och slöjdskolan av A S (Anders Sten). 13.3 1924 kom ett Övermarksnummer, där Brls berättade om kyrka, bosättning, folkskola, emigration och föreningar.

Page 28
28
4.12 1924 var Oravais tema igen, och nu presenterade K V Å både kyrkan och historien. Dessutom ingick artiklar om Karvat, Komossa och Oravaisfabrik. Ett Maxmonummer utgavs 26.11 1925, där K V Å och Arv. V-g (Vesterberg) medverkade. Kommunalmötet i Närpes refererades 10.7 1923 med omfattande text- och bildmaterial. Likaså kunde man 7.2 1924 presentera färska bilder från en järnvägsolycka
Femårsdagen av befrielsen 1918 firades i Vasa med Mannerheims besök 28.1 1923, och 31.1 hade V-P ett fylligt nummer med Jacob Tegengrens dikt Mannerheimadressen samt Edvard Berts’ festdikt vid soarén. Jacob Tegengrens prolog samt referat från Vasa svenska lyceums 50-årsfest 20.9 1924 ingick 23.9. P R F(redriksson) skrev 31.3 1925 om Kyrkoförargelse i Vörå under 1700-talet och 1.5 om Grannasberget — Vöråbygdens pärla. Inför IOGT-riksdagen i Munsala utgavs ett specialnummer 27.6 1925.

Museer och hembygdsforskning

1930 berättade J J Huldén (Läktar-Jakob) i en lång artikel med bilder om Österbottens museum och mannen som gjorde det, professor Karl Hedman. Ett referat från invigningen där president Kristian Relander var närvarande ingick 1.7. 25.7 1931 presenterades en av de gamla släktgårdarna, Räf i Kantlax, i ett stort bildreportage. Replot kyrkas 150-årsjubileum uppmärksammades med text och bilder 8 och 13.10 1931 (signaturen S W=Sanfrid Wiik). Likaså hade O E L 11.8 1931 gjort ett fylligt referat med bilder från Österbottens svenska handelslagsdistrikts möte i Yttermark. Samme O E L skrev 17.10 1931 ett reportage med bilder kring andelshandelns 25-årsjubileum i Pörtom.
25.8 1931 fanns ett fylligt referat med bilder från invigningen av idrottsplanen i Närpes, och K V Åkerblom skrev 13.8 1931 en lång recension av den nyutkomna Blad ur Närpes historia av K I Nordlund.
Åkerblom var också den som i ett par långa artiklar redan 13 och 17.11 1907 pläderade för ökad hembygdsforskning. Om sockenmuseerna skrev han 26.2 1910, och 1916 presenterade han i två avsnitt Voitby bys historia.
Om vikten av att landskommunernas historia skrivs handlade Åkerbloms artikel 24.11 1921. Det blev ju sedan också han som skrev flera sockenhistoriker i svenska Österbotten.
Den omstridda folkhögskolan i Kronoby skrev F d elev om 17.10 1922, då skolan befann sig i fara. Men 3.11 1931 kunde folkhögskolan i Kronoby som då fyllde 40 år presenteras i ord och bild. Signaturen L V skrev om Kronoby socken och dess folk. Hundraårsminnet av Anders Svedbergs födelse firades 1932, och V-P hade en fyllig artikel 10.3.
Den första följetongen som infördes i bladet hette Fostersonen,och andra var Mångskiftande öden i Australien, På väg till Amerika, Till stan i skola, Den rätta (berättelse ur folklivet), En gruvsam juladans, Zigenarblod, Slottsfogdens dotter, Ljungande blixtar av Alfred Holmgren och Konstnärsblod av Gustav Videskog. Torsten L Granholm (senare Lindgård) debuterade 1925-26 i V-P med följetongen Hans ungdoms hopp som senare utgavs i två bokupplagor.

Page 29
29
Folkbildning och folkskollärare

V-P ägnade folkbildningen och det mindre jordbruket speciellt intresse. Skribenter för det ändamålet engagerades från början, bl a många folkskollärare. De svenska folkskollärarna hade förresten tagit initiativ till V-P vid ett möte i Oravais 1898. Rätt åt alla — ingens orätt”, löd mottot. Bland medarbetarna i tidningen märktes seminarielektor K E Wichmann (Gånge Rolf), doktor K J Hagfors, lektor G Hedström och agronom O W Slätis.
1906 blev fil.kand. John Huldén ny medarbetare i Stockholm, och han medverkade med Stockholmsbrev. Lantdagsbrev skrevs regelbundet av signaturen J S-m (Julius Sundblom?) från 1908. 1914 började Gustav Gädda, lantdagsman från Korsholm, skriva brev från enkammarlantdagen. Likaså publicerades regelbundet brev från Petersburg.
I början av 1920-talet medverkade K V Åkerblom med riksdagsbrev. 11 och 15.4 samt 18.9 1922 frågade han Vad Lex Kallio åsyftar och vad den innehåller. Nya medarbetare och korrespondenter 1907 var H Silander, R Grotenfelt, Constance Ullner, E V Knape, Max Hanemann, Eva Ljungberg, F Malmberg, B Lindman, Hilma Bergroth, Edvin Cristianson och John William Rylander.
Folkskolläraren, sedermera riksdagsmannen Albert Brommels i Närpes (Post-Janne) var en ständig medarbetare i V-P från 1919. Han var den tiden lärare och klockare på Bergö. Brommels (Brls) skrev ledare och snärtiga kåserier under rubriken Mixtura och Ur dagskrönikan, men också nyhetsnotiser och artiklar. ”Kommunismen är moraliskt oberättigad och måste motarbetas”, skrev Brls 15.2 1921, men 17.3 1921 frågade han: Är radikalismen på retur?.
En annan som medverkade med snärtiga politiska kåserier (bullerartiklar) var lektor J J Huldén (Läktar-Jakob). 1923 anmälde tidningen som nya medarbetare Joh. Näse med skildringar från Amerika, Ragnar Björk med litteraturanmälningar och Runar Wahlbeck med idrottskrönikor. Alf Vite (Victor Ahlskog) skrev aktuella krönikor, och Emil Ekblad var en tid på 1920-talet ekonom och annonsmottagare på V-P.

Tomas och Adam

Vbl:s prenumerationschef Hugo Nygård från Helsingby (signaturen Tomas) och annonschef Torsten Lindgård från Malax (Adam) på Vbl kom också från V-P. De hade varit prenumerationsombud i bygden och Tomas knöts till tidningen som redaktionssekreterare 1928.
På 1930-talet färdades de runt i bygderna för att skriva reportage för Landsbygdsallehanda, emigrantnumren och Ungdomens hörn i Vbl.

Page 30
30
Bygdekorrespondenter som Jocke (John Båsk) i Solf, Sagg-Matt (Uno Fogde) och Lennart Fogde i Malax, Emil Hyöty i Långåminne, Helge Holm i Korsnäs, O E Langh, Joh. Haga och Eino Ketola i Pörtom var kända skribenter. De åstadkom många intressanta mänskonära nyhetsnotiser, reportage och intervjuer om livet på landsbygden.

Våra vänner och julblad

V-P utgav hösten 1899 A J Nygrens byrallor på sitt förlag, och samma år började man utkomma med s k Julblad som bilaga till tidningen. Det första innehöll en utförlig levnadsbeskrivning över Joachim Kurtén (f 1836) som avled 29.6 1899.
Likaså fanns en bilaga, kallad Våra Vänners avdelning, i tidningen de första åren. Från 1.7 1907 återupptogs utgivningen av denna efter en tids paus. Våra vänner var månadsbilaga 1912, men kom vissa år med glesare utgivning och enbart som avdelning i tidningen och inte som bilaga. Den innehöll diverse förströelseläsning och var menad som läsarnas egen avdelning, speciellt avsedd för landsbygden. 1921 förklarade V-P att man skulle gå in för en egen lantmannaavdelning. En juridisk katekes publicerades också.

Nykterhet och förbudslag

Signaturen Allmogeman skrev redan i första numret en artikel om Den svenskspråkiga allmogens upplysningssträvanden under det senaste årtiondet. Ledaren behandlade svenskhet, nykterhet och goda seder samt samarbetet arbetare-småbrukare.
Överhuvudtaget var nykterheten ett tema som V-P ständigt återkom till under den tid tidningen utkom. Rusdrycksbruket och de sociala missförhållandena togs upp redan 28.2 1899 i en ledare, där man påpekade att ”den enda väg folket bör följa för sin välfärd är nykterhetens. Men det krävs mod att gå den”.
Den 25 april 1899 ansåg tidningen att rusdrycksstrejken bör understödas och förnyas. ”Det är bara synd att de svenskspråkiga i landet inte anses särskilt nykterhetsvänliga”, skrev tidningen.
Arbetarrörelsen och nykterheten behandlades 23.6 samt Folkskollärarkåren och nykterhetsarbetet 5.9 1899. 11 och 18.3 1903 tog tidningen upp maltdryckshandeln och 14.7 den nya maltdrycksförordningen. O L skrev 12.2 1919 en ledare om Bekämpandet av rusdrycksbruket, och 11.8 1922 behandlades Förbudslagens verkningar. Förslaget till alkohollag presenterades 31.1 1922.

Page 31
31
Spritsmugglingen var ett stort problem, och 25.11 1924 hölls en stor antismugglingskonferens i Helsingfors. Ett stort möte med Svenska Österbottens kommunalmän mot sprittrafiken ordnades i Närpes 1925, där Joh. Klockars talade (V-P 20.1).
V-P skrev 20.8 1925 om Sprithålorna som man borde ta tu med, och 29.9 1926 tog T K upp Kampen mot spritanarkin. En ny drog, kokainet, hade förresten dykt upp redan då (V-P 22.12 1925).
Förbudslagen gav ju inte den nykterhetseffekt som eftersträvats, men V-P höll troget fast vid sin inställning ända till folkomröstningen 1932. Förbud eller icke? löd frågan 29.12 1931. Rösta mot spriten!, manade tidningen. 20.12 1931 skrev signaturen B. (Brommels?) Inför förbudslagsomröstningen och menade att man särskilt bör tänka på barnens bästa.
Resultatet som presenterades i tidningen 3.1 1932 blev att över 70 procent röstade mot lagen och 28 procent för (545 000 röster mot 217 000 plus 11 000 för en ändring av lagen). Endast i Larsmo, Esse, Pedersöre, Munsala och Kvevlax fick förbudslagen majoritet, medan rösterna föll ganska jämnt i Terjärv.

Ungdomsrörelsens uppgift

11.7 1899 konstaterade tidningen med tillfredsställelse att man börjat ge arbetarna andel i vinsterna i företagen, och 18.7 1899 talade W P för jämlikhet i samhället. Inflyttningen till städerna behandlades 18.8 -99, och Ungdom på avvägar hette ledaren 22.8.
Överhuvudtaget pläderade tidningen för ungdomsföreningarna och deras ideella verksamhet, bl a 5.10 1904. Arbetets vänner och kroppsarbetarna togs upp i en ledare 27.3 1901.
Om Ungdomsföreningarna och hembygdsforskningen handlade ledaren 20.3 1915 (O L). E A M(itts) behandlade Vår ungdomsrörelse i ett par artiklar 13 och 15.11 1924.
Tidigt var V-P även en förespråkare för den hjälp som den hungrande befolkningen i Ryssland var i behov av. ”För det hungrande Ryssland, Ett behjärtansvärt företag”, förkunnade tidningen 3.2 1907.

Page 32
32

Kooperation och religionsfrihet

Behovet av ett nytt lantbrukssällskap i Vasa län belystes 10.2 1899 och 27.10 pläderade en insändare för husbonde- och värdinneföreningar. Den 24 november 1899 talar man för kooperativa slöjdföreningar. Andelsverksamheten och kooperationen, sparbankerna, aktiebolagen och andra ekonomiska sammanslutningar behandlades med välvilja och entusiasm i tidningen.
Den svenska herremannaklassen och kooperationen hette ledaren 23.6 1915 (O L). Kristendomen och prästerna behandlades i ett par ledare 1916 (Einar Spjut). Han återkom 21.6 1919 till religionsfrågan under rubriken Är religionen en privatsak? Egentligen, menade han, men den har ändå samband med samhället och utvecklingen av detta. Om Svenskhetens bevarande skrev han 30.11 1920.
Statskyrka, frikyrka och folkkyrka, hette ledaren 19.7 1919, och 20.7 1919 behandlades Trosfriheten av signaturen T S. Religionsfrihetslagen togs igen upp 26.4 och 24.5 1921. Signaturen T K (Tor Krook) avhandlade religionen och religionsfriheten i flera ledare. En delning av Vasa församling i en svensk och en finsk behandlades 10.5 1923. ”Det var bäst så för fridens skull”, menade tidningen.

Maria Åkerblom — Anna Rogel

I artikeln Kyrkan och kriget skrev V-P 3.9 1925 att ”Det finns nog många krigsdyrkare bland kyrkans män, men dessa har den råd att förlora. Och blir det en gång en klart medveten opinion mot våldet som princip i det mellanfolkliga umgänget skapad skall den inte bli utan inverkan på de politiska förhållandena och krigsbrotten försvåras.” Till den internationella rättsordningen återkom tidningen 15.8 1925.
Ett uppmärksammat fall var ju menedsmålet mot Maria Åkerbloms anhängare i Karlebynejden, och domen kunde man läsa om 18.12 1924. En annan liknande företeelse hade ju funnits på 1700-talet, då sierskan Anna Rogel verkade i Sastmola.
Hon var känd för ”inre förnimmelser, syner och uppenbarelser och var därmed besläktad med medeltida mystiker”, skrev Abraham Edholm i sin skildring På resa i Sydösterbotten i V-P 7.7 1925.

Page 33
33


Seminariernas placering

Ledaren 17.1 1899 behandlade småbarnsskolan på landsbygden, och 10.10 1899 undrade V-P om kommunalstämman var behörig att inrätta lägre folkskolor. I februari 1899 kunde man rapportera att en aftonskola för den vuxna ungdomen skulle öppnas i Korsnäs.
Om folkskollärarkårens löneförmåner skrev tidningen 23.5 1899, och 6.3 1900 efterlystes statsunderstöd för folkhögskolan. 18.12 1930 skrev s
En aktuell ledare 17.1 1899 gällde Våra seminariers placering, där V-P förfäktade åsikten att Vasa, Åbo, Borgå eller varför inte Helsingfors hade varit lämpligare placeringsorter för seminarier än småstäderna Ekenäs och Nykarleby. Debatten om lärarutbildingen var alltså lika aktuell redan då!
11.2 och 4.3 1903 behandlades småskolseminariet i Helsingfors och småskolorna i våra svenska kommuner i Österbotten. 12.6 1923 refererades Nykarleby seminariums 50-årsfest.
12.9 1903 skrev V-P om elevbiblioteken och folkskolorna, och behovet av folkbibliotek behandlades 22.5 1904. När får Vasa sitt bibliotekshus?, frågade V-P 27.4 1922. Åtgärder för inrättande av kommunala småskolor på landsbygden hette ledaren 7.11 1914. 2.11 1920 behandlades Lagen om läroplikt som trädde i kraft följande år, och samma tema återkom Post-Janne och K V Å till 2.12 1920. Bottenskolan skrev Brls om 23.1 1923.

Handels- och trädgårdsskola

V-P var redan 4 och 14.8, 16.6 och 13.11 1901 en varm förespråkare för Vasa handelsskola som inledde verksamheten 1903, och 29.11 1905 pläderade tidningen för den tilltänkta trädgårdsskolan i Korsholm.
19.5 1907 tog V-P upp behovet av en svensk skogsvaktareskola i Österbotten, och 10.5 1913 var ett gemensamt sinnessjukhus för stads- och landskommunerna i svenska Österbotten aktuellt (ledare av Frans Malmberg).
När det nya sinnessjukhuset invigdes 29.11 1926 ingick ett stort reportage i tidningen, men redan 2.12 1926 efterlyste V-P ett tuberkulossjukhus för svenska Österbotten. 3.7 1918 förespråkade tidningen ett landsting för svenska Österbotten. 17.4 1919 återgavs en sfp-petition om självstyrelseprincipen.
24.7 1920 skrev tidningen om självstyrelseförslaget för svenska Finland, och Landskapssjälvstyrelsen togs igen upp 14.7 1925. För Ett svenskt fiskarförbund pläderade tidningen 21.7 1923.

Page 34
34

Den lösa kringflackande befolkningen ansågs i tiden tillfoga samhället stor skada. ”Att få den bofast och höja dess bildning vore därför angeläget”, ansåg V-P 24.3 1899. Likaså pläderade tidningen 28.3 1899 för egna hem åt jordbruksarbetarna. 12.7 1902 hette ledaren Allmogekvinnans uppfostran och 23.7 1903 Bättre folk och sämre folk.
26.9 1914 var tidningen långt före sin tid med att ta upp Kvinnoskydds-lagstiftningen i Finland. Samma kan sägas m Automobilförsäkringen som V-P förde fram som aktuellt krav redan 14.7 1925.

Torparlagen och äktfinskheten

Jordfördelningsfrågan behandlades i flera ledare hösten 1908. Torparfrågan togs upp redan 10.2 1907 samt i flera ledare 1914-16 (signaturen O L=(O E Langh). K V Å(kerblom) skrev om Torparlagen och dess politiska betydelse 21.9 1920.
I ledare 22 och 29.1 1901 behandlades Arbetarna och samhället samt Arbete och kapital. ”Socialismen är i första rummet en penningfråga”, förkunnade V-P 1 och 5.3 1901.
Namnförfinskningarna och svensk-heten behandlades i olika sammanhang, första gången 3.2 1899. Släktnamnslagen som trädde i kraft 1921 presenterades 26.10 1920. Den svenskspråkiga kulturens existensberättigande i Finland togs upp 17.6 1908. Spikar i den äktfinska likkistan skrev signaturen M. om 18.8 1931. Skola äktfinnarna lyckas, frågade signaturen I H S (Halvdan Ström) 22. 10 1931.

I folklig och frisinnad anda

V-P ville enligt programförklaringen i det första numret verka i svensksinnad, folklig och frisinnad anda. Främsta uppgiften skulle vara att bevaka den svenska allmogens och arbetarklassens intressen.
Tidningen kallade sig organ för svenska Österbottens allmoge och förde särskilt landsbygdsbefolkningens talan. V-P ville befrämja framgång och framåtskridande såväl materiellt som andligt, men också fosterländska frågor skulle ägnas intresse.
I programförklaringen 1908 betecknades V-P som ett framstegsvänligt, folkligt och frisinnat organ, vilket ”som en god vän skulle bidra till att utveckla Österbotten och uppträda som fiende till alla som hämmade denna utveckling”.

Page 35
35
Svenskar och suometarianer

Redan i februari 1907 höll de obesuttna och arbetarna i Vasa läns södra valkrets ett möte i Karperö för att organisera sig med egen kandidatlista i lantdags-mannavalet. Allmogens program och kommittéernas betänkande behandlades i V-P 27.2 1907.
I lantdagsmannavalet i mars 1907 fick sfp sex mandat i södra och fyra i norra valkretsen, medan sdp tog ett i vardera. Suometarianerna tillföll fyra respektive fem och ungfinnarna endast ett i södra.
Vid valet i juli 1908 blev resultatet sex mandat för sfp i södra kretsen och fem i norra. I hela landet fick partiet 25 mandat mot 24 tidigare. Sdp tog 82 (80), suometarianerna 55 (59), ungfinnarna 26 (25) och kristliga arbetare 2 (2).
Valet i maj 1909 gav sfp sju mandat i södra och fem i norra valkretsen, men i februari 1910 minskade antalet till fyra i södra kretsen, medan norra bibehöll sina mandat. 1913 fick sfp sex i södra och fem i norra kretsen. Lantdagsmannavalet och de österbottniska kvinnorna hette ledaren 9.8 1916. Någon svenskösterbottnisk kvinna fick nämligen inte plats i lantdagen, men väl en suppleantplats.
Friskytt (Strandberg) i V-P och Neger (Einar Hagman) i Vbl kom ihop sig om valresultatet 1917. 1919 erövrade sfp fem i södra och fem norra valkretsen, medan man i valet 1921 fick sju svenskar invalda i södra och fem i norra.
Av de invalda i södra företrädde tre Allmogeförbundet och tre lantmannagruppen. I norra kretsen invaldes ”vilden” J E Hästbacka på skild lista. Riksdagsvalet 1-2.4 1924 resulterade i sex sfp-mandat i södra valkretsen mot sju tidigare samt fyra i norra.
7.6 1907 behandlade V-P frågan om sfp:s vänster och betonade bland annat religions- och samvetsfrihet samt nykterhet i dess program. 8.7 1908 var också religionsfrihetens utvidgande föremål för debatt.
Socialdemokratin och den svenska landsortsbefolkningen var temat för ledaren 30.10 1907. ”Viktigast vore att höja stadsarbetar- och lantbefolkningens materialla och andliga ståndpunkt”, skrev V-P. Agrarpartiet under uppsegling kunde V-P rapportera 12 och 22.1 1908.

Page 36
36
Sfp:s lantmannagrupp

Frågan om ett ”lantmannaparti” var ett hett debattämne 1913-16. 20.8 skrev V-P i en skarp polemik mot Vbl (”Gud bevare mig för mina vänner...”): ”När nu Vbl råkat in i en återvändsgränd, därifrån det icke längre hittar ut, och öppet medger att ett ’lantmannaparti’ vore förnuftigare än bondesocialism, visar det även med önskvärd tydlighet, att det blad som gjort sig skyldigt till ’en fatal intrampning, intrigspel, undermineringsarbete, hållningslöshet, renodlad egoism, fiske i grumligt vatten, verkar sprängande på folkpartiet’ osv, är Vbl självt.”
I sin prenumerationsamälan för 1914 skrev V-P att ”utveckingen visat att det blir nödvändigt att bilda en lantmannaorganisation inom sfp". Tidningen sade sig vilja stöda ”bygdebefolkningens självständighetssträvanden, en fri och oberoende småbrukarklass”.
En svensk lantmannagrupp bildades sedan vid ett möte i Munsala, där Erik Fågel inledde debatten (V-P 8.4 1914). Han invaldes jämte Jakob Henriksnäs, Johan Berg, U B Jakobsson och T Kuni i en kommitté för ändamålet. Vbl var motståndare till en skild lantmannagrupp inom sfp, och V-P behandlade angreppen mot gruppen i ledare 19.4, 11 och 29.7 1914 samt 8, 15 och 24.3 1916. Behovet av en svensk vänster inom sfp behandlades 14.1 1919.

Allmogeförbundet bildas

V-P blev mer eller mindre officiellt organ för Allmogeförbundet, en frisinnad vänsterorganisation inom svenska folkpartiet som bildades vid ett möte 6.7 1919 i samband med sångfesten i Finby i Närpes. Professor Georg von Wendt blev ordförande, skolrådet K V Åkerblom viceordförande och Albert Brommels sekreterare.
En svensk vänster är ”en avgjord vinst för sfp”, kommenterade V-P tillkomsten av förbundet. Brommels skrev 21.8 1919 en ledare om Östsvensk vänster och jordfrågan, och Georg Schaumans tal Svenska vänstern publicerades in extenso 25.11 1920.
Förbundets program presenterades i V-P 13.1 och 3.2 1921. Brls återkom 8.3 1924 till Allmogeförbundet, dess tillkomst och utveckling under rubriken Frisinne. 5.10 1926 polemiserade V-P mot Vbl som fruktat att ett svenskt agrarparti skulle se dagens ljus.

Page 37
37

Allmogeförbundet (Östsvensk vänster) verkade för en demokratisk republik, en riksdag vald på grund av allmän och lika rösträtt, omfattande landskaps-självstyrelse, allmän läroplikt, folkskolan som bottenskola, en fri svensk folkkyrka, en fri självägande småbrukar-klass och en fristående fiskarbefolkning, en så kort värnpliktstjänstgöring som möjligt, folknykterhet och folkhälsa samt ideellt arbete för andelsverksamhetens utveckling.
Förbundet företrädde ett slags bonderadikalism och motsatte sig krigsäventyret i Karelen. Förbundets kandidater hade stor framgång, och till exempel i riksdagsvalet 1930 erövrade det alla sfp-mandat utom ett i Österbotten. Partiet fick fem riksdagsmän från södra och fyra från norra valkretsen. Totalt erhöll sfp 21 mandat mot 23 tidigare.
Konkurrenten på högerkanten var den konservativa Lantmannagruppen med Österbottens Bondetidning som organ. Bondetidningen blev aldrig någon framgångshistoria.

Dubbelspel och lögnkampanj

4.11 hette ledaren Lögnkampanjen börjar och 9.12 1926 Dubbelspel. Bakgrunden var de pågående samgångsförhandlingarna som inletts mellan Allmogeförbundet och lantmannagruppen på det förras initiativ. Något samförstånd nåddes inte.
14.12 1926 meddelade V-P att lantmannagruppen behandlat det politiska läget i Österbotten och gjort ilskna utfall mot Allmogeförbundet och V-P. Man vände sig skarpt mot vänstern och talade för ett utökat försvar. Johan Broända gick hårt ut, och V-P talade om J E Hästbacka som en ”domedagsprofet mot Allmogeförbundet”. Ordförande i lantmannagruppen var Edvard Helenelund.
I ledaren Käringen mot strömmen skrev V-P att ”Den enda positiva behandling som lantmannagruppens möte givit är den att man vunnit klarhet vad gruppen går för. Den vill föra Österbottens bönder tillbaka till högerpolitikens fållor och göra oss till reserv åt den svenska överklassen. Allmogeförbundet har lossat det greppet.”
Tidigare redaktören för V-P, Strandberg, beskylldes för dubbelspel och att gå lantmannagruppens ärenden. Han hade helt vänt kappan efter vinden, menade V-P. 12.8 1930 frågade sig V-P om bondeförbundet var på väg att spricka.

Page 38
38
Förryskningssträvanden

Finlands ställning som storfurstendöme i Ryssand, censuren och förtrycket hörde till de hetaste politiska ämnena den här tiden. Redan 21.2 1899 återgav V-P på ledarplats kejsar Nikolais manifest om Finlands ställning i Ryssland.
Lagutskottets hemställan till ständerna rörande februarimanifestet och senatens hemställan ingick på ledarplats 3.3 och 7.3 1899. 18.4 klagade V-P över en offentligt understödd lagöverträdelse. Den gällde en protest mot massadressen till kejsaren som man i Kyyrölä by av Mohla socken vid ett ”olagligt” sammanträde behandlat. Försyndelsen tycks enligt V-P ha varit närmast sammanträdets laglighet, inte massadressen som sådan.
Ledaren 2.5 1899 behandlade Vår allmoge och värnplikten. Motståndet mot värnplikten ansågs stort bland allmogen, och följden blev att emigrationen tilltog. Men V-P höll åtminstone i det här läget hårt fast vid att ”nugällande värnpliktslag är bindande för varje man — juridiskt som moraliskt”. Följaktligen borde man slå vakt om landet och lagarna och inte fly undan värnplikten.
Efterhand som förtrycket och censuren tilltog ändrade tidningen dock inställning. Redan 12.5 1899 frågade sig V-P i en ledare Varför en ny värnpliktslag anses nödvändig. Tidningen hoppades att lantdagsmännen skulle få till stånd en bättre lag i stället för det ryska förslag som förelåg. Rykten om att präst-, bonde- och en stor del av borgarståndet vore villiga till en farlig kompromiss var då i omlopp.

Värnplikten och militärhotet

Lagutskottets betänkande om värnpliktslagen återgavs i sin helhet 19.5, och 30.5 1899 kunde man meddela att lantdagen antagit lagen enligt utskottet förslag. Lantdagens avslutande med Nikolais trontal refererades 2.6 1899, och 6.6 återgavs storfurstendömet Finlands ständers beslut om värnpliktslagen.
29.8 1899 skrev V-P om Folkskolan och värnplikten pläderade V-P för kortare militärtjänstgöring för dem som genomgått folkskola. Värnpliktstiden borde minskas från 3 till 2 år, ansåg tidningen. Emigrationens verkliga orsaker togs upp i ledare 2.3 och 3.4 1900. Där nämndes bland annat den långa militärtjänstgörin
Den nya värnpliktslagen behandlades i ett extrablad 7 och 24.7 1901. Tvångsåtgärder för värnpliktens genomförande penetrerades 12.3 1905 med anledning av lantdagens beslut. Ett extrablad 2.4 1905 förkunnade att värnpliktsuppbåden inställts och att tjänstemännen vid justitiestaten förklarats oavsättliga. ”Ett glatt budskap”, ansåg V-P. ”Värnpliktsfrågan är ett allvarligt bekymmer. Den bobrikoffska eran spökar”, förklarade V-P 26.4 1908 och hoppades att duman skulle ta sitt förnuft till fånga.


Page 39
39
Värnpliktsfrågan behandlades igen 24.3 och 9.5 1909. ”Skola vi verkligen nödgas bevittna att finska män bli behjälpliga vid genomförandet av de fortsatta anslagen mot vårt land?” 13.8 1910 rubricerade V-P ledaren Finland — ett ryskt militärläget?
Tidningen återkom senare i flera sammanhang till värnpliktsfrågan och förespråkade konsekvent en kort tjänstgöringstid. 16.11 1918 frågades: Värnplikt eller värvade trupper? Svaret blev att en stamtrupp på några tusen man skulle räcka. ”Den allmänna värnplikten har aldrig varit populär i vårt land och är det mindre än någonsin”, skrev V-P.
Den blivande värnpliktslagen behandlades 27.11 1918. Förslaget var 1,5 års tjänstgöring, men V-P tyckte att ett år räckte väl till. Värvade trupper med skyddskår som reserv pläderade V-P för 3.5 1919. ”Den allmänna värnplikten är osympatisk”, hette det. 27.11 1920 behandlade J A B(rommels) frågan om Värnpliktens förlängning. Ettårig värnplikt räcker, skrev V-P 10.4 1920.
Om Värnplikten och hembygdskänslan handlade en hänvändelse till justitieministern av Strandberg och Klockars (V-P 31.3 1921). De ville ha med en klausul i värnpliktslagen om att tjänstgöringen borde få ske så nära hemorten som möjligt. Detta beaktades dock inte. Huru värnplikten skall skärpas rubricerade K V Åkerblom sin presentation av det nya lagförslaget 15.9 1921. 18.8 skrev signaturen Lantman om Militärtungan, och Brls talade 30.7 1921 om Vår tyngande militär.

Mindre åt försvaret

K V Å beklagade sig 22.3 1924 över att att man inte utnyttjat de två tillfällen När krigstjänsten kunnat fås ner till nio månader. En Kris inom försvarsmakten med officeranas aktion refererades 3.6 1924, och 8.8 1925 frågade sig tidningen Riksvärn eller klassgarde? Där hette det att skyddskåren bör verka på laglig grund och inte syssla med tvivelaktiga företag.
”De värnpliktiga bör behandlas som folk”, betonade riksdagsman O Jacobsson 3.12 1925 med anledning av de fall som inträffat i militären. 1.9 1925 behandlades frågan om N F och separata militärallianser. 17.9 1925 ansåg tidningen i artikeln Vårt försvar att samhället bör ägna större omsorg åt sociala, ekonomiska och kulturella behov och mindre åt försvaret.
Är vår armé vapenfri?, frågade sig tidningen 14.11 1925. Enligt Eirik Hornborg skulle utrustningen bestå av enbart gammalt ryskt skrot, och ”ändå har vi gett en miljon mark om dagen åt militären de senaste åren”, skrev V-P.

Page 40
40
I en sfp-motion 1926 föreslogs tre månaders kortare militärtjänstgöring. Motionen som presenterades i tidningen 13.2 hade undertecknats av riksdagsmännen Levi Jern, Joh. Klockars, K V Åkerblom, M E Kulenius, Josef Mangs och Georg Schauman. Åkerblom tog sedan upp frågan om kortare krigstjänst i artiklar 18 och 21.9 samt 2 och 9.10 1926.
De samvetsömmas värnplikt behandlades 16.3 1926 i polemik mot Hbl och med anledning av en riksdagsmotion av Klockars. Georg von Wendt behandlade 19.6 1926 Den militära rustningens problem, och T K (Krook) behandlade 14.9 1926 Fredsviljan och krigsväsendet.

Presscensur och -indragningar

9.5 1899 fann man under rubriken Återigen en censurbragd för gott att fördöma censurens indragning av tidningen Pohjalainen på ett år. Likaså drabbades Wasa Nyheter som censuren indrog för andra gången 1899.
Tidningen som var starkt konstitutionell och svensksinnad kom ut under olika tillfälliga namn som Wasa Annonsbladet, Nyheter, Dagen, Dagens Nytt etc, men dräptes slutligt av censuren 1900. I en välskriven ledare av K J H(agfors) 16.5 1899 (En blick framåt) konstateras att censuren var tryckande och pressfriheten hotad. ”Ett fritt õfolk borde ha eget mynt, egna frimärken, eget tullväsende och officiella språk”, skrev han och noterade att vår höga folkbildning var vårt största hopp.
2.2 1900 handlade ledaren om Tidningspressen och censuren. Där klandrades den preventiva censur med förhandsgranskning av tryckalster som påbjudits. En fri press stödd av folket överlever i längden, skrev tidningen.
2.2 1900 konstaterade V-P att adeln och borgarna inlämnat en petition i lantdagen om presscensuren. Kravet gällde att tidningar inte skulle kunna indras utan dom och rannsakan. Petitionen avslogs av senaten.

Vasa-Posten drabbas

V-P drabbades själv av indragning i tre månader 1904, 12.1-13.4. Guvernören i Vasa län hade verkställt indragningen på order av generalguvernören. Under den tid tidningen inte kunde utkomma fick prenumeranterna i stället Helsingfors-Posten.
24.9 1910 skrev V-P under rubriken Ordets frihet om ett fall med generalguvernören och den lokala tidningspressen som enligt uppgift skrivit om militära hemligheter, vilka inte skulle ha fått yppas. ”Av deras frukt skolen I känna dem” kallades en redogörelse för en konflikt mellan t f polismästare Wickstrand och guvernör Widnäs (12.11 1910).

Page 41
41
Förbud för pressen att skriva om militära förehavanden står i strid med tryckfriheten, konstaterade tidningen. Generalguvernören utmålades som diktator (30.11 1910), vilket var vågat sagt i det här läget.
Anslagen mot tryckfriheten behandlades igen 10.12 1910 och Åtgärder mot pressen 11.2 1911. Typografstrejken behandlades 28.2 1906 och 8.1 1911. 1916 slog censuren till mot V-P flera gånger. I ledarna, bland annat om Lantdagen och lantdagsvalen 1.7 samt Tidningspressen i landet 2.12, finns stora luckor där vissa avsnitt avlägsnats.

Vädjan till monarken förgäves

K J H (Karl Johan Hagfors) behandlade 13.6 1899 frågan om vilken betydelse en närmare sammanslutning mellan Finland och Ryssland skulle få för bonden och arbetaren. Han ansåg att den långa militärtjänstgöringen om tre-fem år var en stor nackdel för arbetarna och bönderna.
Nedslående budskap var rubriken på ledaren 27.6 1899, där V-P konstaterade att ”det finska folkets stora vädjan till monarken icke har vunnit minsta gehör”. Det ryska språket hotade till och med att bli officiellt språk i Finland. Gånge Rolf publicerade 16.5 1899 en dikt där det hette: ”Ännu har ej timmen slagit för ett folk som fri nation. En gång alla folk den ägna jublande sin hyllningssång”. 19.5 1899 återgavs en dikt av Karl Rob. Malmström där det heter att ”Land skall med lag byggas”. Den 4 juli 1899 fanns en notis om att ”Europa vädjar till tsaren i finska frågan”, och den 7 juli noterades den europeiska deputationens beteende ”med hopp, glädje och tacksamhet
Ledaren 1.8 1899 bar rubriken De ryska schakaltidningarna i Finland, men tidningen höll trots det fast vid att troheten mot monarken var stor hos det finska folket. 4.8 1899 heter ledaren Fosterlandskärlek. I ledaren 23.4 1901, Historiens dom, talar V-P om ”okränkt trohet mot överheten och otvungen lydnad mot lagen”.
Ett extrablad 6.4 1901 berättar att åtal väckts mot Yrjö Koskinen för falsk angivelse. 1.3 1903 kunde V-P i ett extrablad meddela att guvernör J V Björnberg i Vasa län avgår, men 20.12 1905 kom ett nytt extrablad med nyheten av Björnberg åter utnämnts till t f guvernör i Vasa län.
15.11 1903 kunde man läsa att senator Yrjö Koskinen avlidit 13.11, och 11.10 1905 utkom ett extrablad med nyheten att Lennart Hohenthal flytt ur fängelset. 27.7 1904 återgavs en officiell kommuniké om ryska myntet i Finland, och 2.11 1905 omtalades att finska järnvägen dragits in i strejken.
6.7 1904 meddelade extrabladet att furst Ivan Obelensky utsetts till ny generalguvernör över Finland, och 26.11 1905 att geheimerådet Gerard utnämnts till samma befattning. 8.2 1905 kunde man rapportera att prokurator Johnsson i kejserliga senaten blivit skjuten av Alexander Gadd, en officer som anhölls direkt efter dådet.

Page 42
42
Ständernas petition angående återställandet av den lagliga ordningen i landet återgavs 9.4 1905, men 28.5 1905 konstaterade tidningen att ”en laglydig befolkning försatts i ett tillstånd av laglöshet”.

Medborgarmöte och polispåhitt

31.5 1905 rapporterade V-P stort om medborgarmötet vid Sandviks villa i Vasa som samlade 4 000 — 5 000 personer. Trots eller kanske tack vare ett stort polisuppbåd var ordningen vid mötet. Bl a Joh. Storbjörk från Kronoby talade om det laglösa tillståndet i landet. 15.6 1905 konstaterade V-P dock under rubriken Polispåhitt att ”polisen försökt göra sig till förmyndare för det samhälle vars tjänare den är”.
Senaten och den Bobrikoffska regimen hette ledaren 15.10 1905. 21.8 1904, 22.2, 5.3 och 2.11 1905 återgavs allerhögsta kejserliga manifest. Extrabladet 11.12 1904 återgav kejsarens trontal i sin helhet, och 29.12 publicerades ett allerhögsta dekret till senaten om ordningen i riket. Ett extrablad 5.11 1905 berättade att lantdagens sammankallats till 20.12, och i ett annat 8.11 1905 återgavs manifestet och lantdagskallelsen.

”Andarna vakna”

Ledaren 5.11 1905 hette Nuet och avslutades med orden ”Det är en fröjd att leva, ty andarna vakna”, och 3.12 1905 konstaterade V-P kort att Det ljusnar. 8.11 1905 rubricerade V-P ledaren Ett glädjebudskap. Februarimanifestet hade upphävts, petitionen bifallits och omedelbar tryckfrihet införts. Ett extrablad utgavs 23.12 1905 med anledning av lantdagens öppnande.
25.11 1906 talades det om De ryska anfallen mot Finland. Intrigerna mot Finland hette ledaren 6.5 1906. ”Suometarianerna sky icke att bringa vilka faror som helst över vårt land för att blott själva åter en gång komma till makten”, skrev tidningen. ”Var och en inser lätt huru farlig makten vore i händerna på ett dylikt koppel.”
Luftslotten hette ledaren 28.1 1907 och handlande om socialisterna och suometarianerna. 31.7 1907 efterlystes enighet inåt i kampen utåt. V-P kunde också berätta om en sammansvärjning mot kejsaren samt 27.10 1907 om häktningen av finska medborgare i Petersburg.
Om Laglighetens återställande skrev tidningen 3.11 1907, och 4.12 1907 frågade man sig Äro vi beredda? Som ett hotande varsel betecknades utnämningen av generalmajor Seyhn till adjoint åt generalguvernören. Han beskylldes för att ha varit Bobrikoffs högra hand i tiden. ”Utnämningen kom som en blixt från en klar himmel”, skrev V-P. 11.12 1909 kom sedan utnämningen av Seyhn till generalguvernör. Lantdagsmannen Ernst Estlander protesterade 1917 mot utnämningen av Juho Torppa till ny t f guvernör i Vasa län.

Page 43
43
Till Sibirien i ofärdstid

En av tidningens egna medarbetare, fil. kand. Tiberman, hade i december 1907 förvisats till Sibirien på tre år. V-P skrev att som ”lärdom från de bobrikoffska ofärdsåren är enighet och osviklig laglighet vår vapenlösa och enda trygghet”. Generalguvernörsskiftet, då Gerard ersattes med general Hedman kommenterades 19.2 1908.
10.5 1908 rapporterade V-P om kalabaliken vid ryska gränsen, och 25.11 1908 skrev tidningen under rubriken Händerna upp att kanonerna på Sveaborg riktats mot Finland. Sedan hettade det till ordentligt. 19.2 1908 rapporterades om ryska truppsändningar till Finland, och 25.3 skrev V-P om nya furstens män: ”Av deras frukt skolen I känna dem”.
29.3 och 1.4 1908 rapporterade tidningen om misstroendevotum mot senaten i lantdagen med påföljden att senaten avgick. Lantdagen upplöstes ( V-P 5.4 1908) och nya val utlystes till 1.7. Frukterna mogna hette ledaren 8.4 1908 om lantdagens misstroendevotum.
”Suometarianernas och socialdemokraternas oförsvarliga tilltag att låta störta den inhemska regeringen” betecknades av V-P som valfläsk. ”Socialdemokraterna leka blindbock”, hette det 12.4 1908. Om ändringar i senatens sammansättning rapporterade V-P 17.5 1908, och 22.7 kunde V-P meddela den nya senatens sammansättning. En politisk vändpunkt rubricerades ledaren 22.11 1908. ”Så ha vi då äntligen kommit ut på en mark där vi ha klar rättsgrund under fötterna och där vi måste begagna den”, skrev V-P och krävde att senaten skulle bestämma sig.
Aptiten växer hette ledaren 13.12 1908. ”Man har i det allra yttersta försökt undgå kampen. Men då den tränger sig på oss måste vi ta upp den hur den än må komma att gestalta sig”.
”Händelserna från februarimanifestets dagar gå igen”, konstaterade W P i ledaren En ny kapitulation 31.3 1909. 7.4 1909 hette det att socialdemokrater och suometarianer blivit slagna med egna vapen i arrendelagsfrågan. ”Frukterna av den suometarianska sådden hänga nu mogna att plockas”, skrev V-P i ledaren om Läget 16.5 1909.
Lantdagen upplöstes genom kejsarens beslut, rapporterades i tidningen 24.2 1909. Adressförslaget som hade undertecknats av sfp:s, ungfinnarnas, agrarernas och de kristligas lantdagsmän återgavs 9.6 1909. ”Det senaste reskriptet innebär ett tydligt försök att hämma och avbryta den konstitutionella utvecklingen i Finland”, skrev V-P 15.9 1909.
Under rubriken Finlands delning (Viborgs län) frågade sig V-P om ”ett så uppenbart brott är möjligt.” 26.8 1911 återkom tidningen till ämnet och konstaterade att ”Vårt land lemlästas” i och med att en del av Viborgs län förenas med Petersburgs guvernement.

Page 44
44
Striden om Finland

Striden om Finland hette ledaren 24.11 1909, och 22.12 konstaterade V-P att ”Rossija tvår sina händer och påstår att finnarna få skylla sig själva”. Klara linjer hette ledaren 4.5 1910, och där sades det ”att en ny ofärdstid förestår, allvarsammare kanske än den föregående”. 28.5 1910 berörde tidningen upprätthållandet av Finlands grundlagar.
Under rubriken Dagens text skrev V-P 15.6 1910: ”Finis Finlandiæ — nu är det slut med Finland, ljöd ropet i duman... Alltså ett passivt motstånd mot olagligheten och ett orubbligt fasthållande vid våra gällande lagar, vilka monarken lovat bibehålla”.
”Var är gränsen för undfallenhet, som övergår till aktid medverkan, tätt i spåren följd av den ohöljda statskuppen”, undrade V-P 27.8 1910. Under rubriken I ofärdstider noterade tidningen 25.1 1911 att guvernören i Uleåborgs län tvingats avgå. Det nyaste ryska anslaget hette ledaren 18.3 1911 och De ryska dråpslagen mot Finland 30.8 1911.
20.9 1911 var rubriken Krigstillstånd som skulle utlysas över hela Finland, och Kriget mot Finland hette ledaren 29.11 1911. Hot om krigstillstånd för lotsfrågan?, undrade V-P 5.6 1912. "De ryska trupperna i landet skola övas, då soldaterna frukta överfall", rapporterade tidningen (4.10 1911).
Utomordentliga åtgärder kallade V-P i ledaren 27.9 1911 det faktum att polismästarna skulle avskedas. Äkta rysk politik rubricerades ledaren 12.10 1912. 4.1
Under rubriken Lantdagen och den lagliga ordningens återställande återgavs grundlagsutskottets betänkande 25.4 1914, och 13.10 1915 lydde rubriken Lantdag eller icke lantdag? Lantdagen och självständigheten behandlades 15.8 1917.
Första världskriget präglade givetvis nyheterna från 1914. Så behandlades skotten i Sarajevo i juni samt Krigets inverkan på industrin 14.11 1914. 16.2 1918 talade V-P om Finlands insats (i världskriget). Tyskland vill ha vapenvila, meddelade tidningen 12.10 1918, och 6.11 tog man upp Fredsfrågan.


Page 45
45
Enkammarlantdagen

En- eller tvåkammarsystem?, frågade V-P i ledaren 26.11 1905. 11.3 och 3.6 1906 behandlades senatens förslag till representationsreform. 17.12 1905 skrev tidningen med anledning av lantdagsmannavalet och en protest. Axel Lilles uttalande i rösträttsfrågan i lantdagen återgavs med gillande 17.4 1905, och 10.6 1906 återgavs senator Leo Mechelins uttalande om enkammarreformen.
Lagutskottets betänkande om församlingsfriheten behandlades 25.11 1906. Finlands flagga bör vara gul och röd och inte blå och vit, förkunnade V-P 6.5 1906 och hade förvisso stöd av Edvin Sundquist på Vbl. 21.7 1921 talade V-P om Flagghetsen ännu en gång. Ilkka hade inte tyckt om att den rödgula flaggan använts vid sångfesten och gett svenskarna en skopa ovett.

Kungamakare och republikaner

1918-19 blev striden om statsskicket en stor fråga. Monarki eller republik?, lydde frågeställningen. V-P var redan 8.5 1918 på det klara med Kungstanken. ”Giv oss en konung. Vi har alltid varit vana att gå till kungs”, förkunnade bladet och var så inne på monarkilinjen, liksom många andra.
22.5 1918 hette ledaren Statsskicket, och där hette det också att ”vi nu tala för kungadömet”. Den tyska prinsen Friedrich Karl hann ju också utses till kung av Finland 9.10 1918, men avsade sig senare.
14.9 1918 behandlade V-P Kungavalet i mycket entusiastiska ordalag: ”I väntan på vår nya konung uttala vi den varmaste förhoppning om att valet måtte bli lyckligt för land och folk.” Men efter regeringsskiftet som V-P rapporterade om 30.11 1Mannerheim utsetts till riksföreståndare, vilket löste tvisten åtminstone tillfälligt.

Presidentval med elektorer

När sedan republiken blev ett faktum och presidentval skulle förrättas tyckte V-P (5.7 1919) att sfp egentligen borde ha en egen kandidat, men att Mannerheim ändå var bäst. Som känt blev det K J Ståhlberg.
Följande presidentval var aktuellt 1924-25, och V-P behandlade förberedelserna bl a 18.11 och 23.12 1924. Kandidater som först var aktuella var P E Svinhufvud, R Ryti och V Tanner, men i den slutliga omgången var också A Tulenheimo, P Virkkunen, K Söderholm (sfp) och Väisänen (kom.) med.
Resultatet vid valet 19.2 blev som känt att L Kr. Relander valdes med 172 röster i tredje omgången. Sfp hade 16 elektorer, varav sju i Vasa södra och sex i Vasa norra valkrets.

Page 46
46
13.1 1925 behandlade Georg von Wendt Presidentvalets betydelse, och 3.3 1925 skrev V-P i polemik med Vbl under rubriken Elektorer eller riksdag? att riksdagen, vald av folket, borde utse president.

En självständig nation

Den ryska revolutionen och Finlands självständighet präglade förstås nyhetsåret 1917. Under en trespaltig rubrik rapporterade V-P 21.3 om Statsvälvningen i Ryssland med tsar Nikolai II:s avsägelsemanifest.
10.11 1917 hade en ny statsvälvning inträffat i Ryssland. ”Karenski har flytt. Flera ministrar häktade. Bolschevikerna vid makten”, meddelade tidningen under trespaltig rubrik. 14.11 1917 kom en ny rapport om inbördeskrig i Ryssland.
Om De olagliga häktningarna och förslaget till ny regeringsform för republiken Finland rapporterade tidningen 10.10 1917. 24.3 1917 kunde tidningen publicera Manifest angående bekräftelse av storfurstendömet Finlands konstitution samt om densammas bringande i dess fulla tillämpning, och 28.3 rapporterade V-P om den nya senatens sammansättning.
Självständigheten som valparoll lydde rubriken 22.8, Partiernas hållning i självständighetsfrågan 12.9 och Självständighet—lag—ordning 19.9 1917. 6.12 1917 hade Finlands själv-ständighet proklamerats, och V-P skrev 8.12 att ”anspråkslöst, utan stora lager, kräver Finland nu en plats bland de fria nationerna. Vår yttre styrka är för ringa, vår inre svaghet för stor, att vi skulle ha skäl till högmod. Men kravet att få vara oss själva måste vi upprätthålla. Regeringens deklaration har burit fram det inför folket.”

Paraden i Vasa

8.1 1918 hade Finlands självständighet erkänts av folkkommissariatet i Petrograd, och V-P behandlade följande dag Finlands självständighet i sin ledare. Freden i Dorpat mellan Finland och Rådsryssland undertecknad, förkunnade nyhetsbladet 16.10 1920.
Tidningen hade 27.2 1918 ett stort uppslaget reportage, En högtidlig parad på salutorget med anledning av jägarbataljonens hemkomst. 2.3 talade V-P om Vad kampen gällde, och 22.3 1918 skrev man om Aktivismen och folkstämningen. ”Socialdemokraterna uppsätta röda garden, bevare oss för de olyckor en medborgarkamp på liv och död för med sig”, skrev tidningen 3.10 1917 och noterade att dessa tydligen var avsedda ”till självförsvar mot de borgerliga”.

Page 47
47
”Din broders röst”

”Din broders röst” löd rubriken 24.11 1917 över nyheten om Upprörande blodsdåd av röda gardet. Om Hetsen i socialistpressen ”med lögnen satt i system”, skrev V-P 28.11 1917. 6.2 1918 hette ledaren De rödas uppror mot landets regering och folkrepresentation. Men redan 6.4 1918 antyder tidningen att försoning behövs mellan Det vita Finland och det röda.
12.6 1918 publicerade chefen för undersökningsväsendet major Gustaf Aminoff en stor annons, där han efterlyste personer som hört till röda gardet och deltagit i upproret. Dessa borde anges samt protokoll och andra handlingar överlämnas till myndigheterna, hette det.
Fånglägret i Vasa som fanns på kasernområdet annonserade i sin tur 87.6 1918 om att fångarna kunde utföra billiga arbeten åt allmänheten. 5.6 1918 frågade sig tidningen Huru länge skola olagligheten fortsätta?, och 2.11 1918 hette det att De röda åter var i farten. Skyddskårerna avhandlades i en ledare 10.10 1917. Ett upprop till Finlands senat med en protest mot de ryska truppernas inblandning i Finlands angelägenheter publicerades 30.1 1918.
Den ryska militärens avväpning och kampen för självständighet, lag och ordning togs upp under en trespaltig rubrik 2.2 1918. 2.2 1918 publicerades en proklamation av regeringen i Vasa Till Finlands folk och samtliga myndigheter, och 6.2 1918 återgavs senatens manifest till general Mannerheim och Finlands folk. 6.2 1918 talade man om Frihetskampens offer. Män i åldern 20-40 år kallas till värnpliktsuppbåd, rapporterade V-P 20.2 1918, och 10.4 kunde Tammerfors’ fall noteras. 17.4 1918 meddelades nyheten om Viborgs fall och att tyska trupper ryckt in i Helsingfors. Ett långt referat från frihetsfesten i Vasa med Mannerheim som närvarande hedersgäst ingick 30.1 1919.

Det karelska äventyret

13.4 1918 talade man om Frihetskamp, ”erövringsplaner och gränsreglering” och var därmed inne på det karelska äventyret. ”Vad är meningen? Skall frihetskriget förvandlas till ett erövringskrig? När en gång räkenskapens dag, den som vi vänta och hoppas på, bryter in må det då icke vara hämnden som leder uppgörelsen”, skrev V-P 17.4 1918.
Nervositeten vid gränserna behandlades 12.6 1919, och tidningen skrev att ”Vi kunna icke gilla krigsoperationer från finländsk sida. Vi motse av dem endast framtida olyckor för vårt land.” 14.6 1919 tog man igen upp Krigshetsen, och 10.7 1919 behandlades det Karelska äventyret. Krigshetsarna åter i farten, hette det 8.1 1920, och Fjärrkarelen behandlades 30.3 1920. Kriget i Karelen rubricerades överbefälhavarens dagorder i januari 1922. ”Karelens ödestimma har slagit”.

Page 48
48
25.1 1919 undrade V-P om självständigheten var i fara, men kunde 28.1 dra en lättnadens suck: ”Självständigheten tryggad”. Det karelska äventyrets efterräkningar behandlades 13.2 1923, och 24.3 1923 återgav Åkerblom i sitt riksdagsbrev svenska riksdagsgruppens ståndpunkt ifråga om De rödas benådning.

Ålandsfrågan delar opinionen

1918-19 dök Ålandsfrågan upp som ett hett ämne i spalterna och politiken. 13.3 1918 rubricerade V-P sin ledare Ålandsskandalen. 6.2 1919 hette ledaren I sanningens intresse: ”Ålandsherrarnas depravation och sanningslöshet har ännu inte blivit den svenska nationalitetens signatur”, skrev tidningen.
När Ålandsfrågan togs upp 28.12 1918 krävde V-P att om det skulle bli folkomröstning om Ålands statstillhörighet så borde också Österbotten få rösta om sin. Konsekvenserna av Ålandsfrågan skulle enligt V-P 24.5 1919 bli att ”Sverige blir herre över Bottniska viken” om Åland övergår till svenska riket. Om Ålandsdomen skrev Georg von Wendt 14.9 1920, medan K Rob. V Wikman berättade att Ålands sak blir internationell. Denne samme professor Wikman skrev för övrigt flera ledare i V-P den här tiden, liksom i Vbl, studiekamrat med Edvin Sundquist som han var.

Lapporörelse och nazism

Efterhand som hotet från lapporörelsen, fascismen och nazismen tilltog skärpte V-P också tonen. Redan 17.11 1925 uppmärksammade tidningen Mussolinis förehavanden i Italien under rubriken Ett egendomligt skådespel. Rashygienens faror togs upp 11.2 1926. Fåfäng önskan hette ledaren 2.9 1926, och 4.12 1926 talade man om Fascismens bravader.
I en ledare 28.6 1930 manade tidningen till lugn och besinning, och 8.7 hette ledaren Oroväckande läge. Högermannen professor Ernst Estlander stod på laglighetens grund, då han tillsammans med en socialdemokratisk riksdagsman försökte hindra lappomämännen att bortföra en kommunistisk riksdagsman från grundlagsutskottets möte. 22.9 1931 hette ledaren Trumf på hand och gav uttryck för avsky inför de dåd som arbetarrörelsen blivit utsatt för från lappomännens sida. ”Ernst von Born trampar på fast mark — lagens säkra grund”, skrev sign- S R J.
Ernst Holm behandlade 1.10 1931 lappoyttringarna på svenskt håll och ansåg att sfp borde ta avstånd från de lagstridiga åtgärder som lapporörelsen stod för. 15.8 1930 återgavs engelska synpunkter på lapporörelsens historia, och 28.8 hette ledaren Hitlers skugga. Den handlade om hur nazismen och Hitler höll på att ta hem spelet i Tyskland och var skriven av signaturen J F.

Page 49
49
Det skulle bli värre efterhand. Så manade tidningens korrespondent i Berlin, signaturen Wil., 19.12 1930 Tyskland att vakna upp. Ledaren 16.9 1930 hette Hotet mot demokratin och handlade om diktaturens faror i form av lapporörelse och nazism.
16.7 1931 hette ledaren Nära avgrunden och handlade om Tysklands svåra situation, och 6.8 talade tidningen om Tysk självprövning. 29.8 1931 behandlades nationalsocialismen i en kritisk artikel. Att Mussolini och påven funnit varandra fann tidningen märkligt (8.9 1931). Däremot prisades de modiga männen i England av signaturen S R J. I väntan på Hoover handlade ledaren om 10.10 1931 och 15.1 1932 Englands val.
Hitler och Starhenberg togs upp 19.11 1931, och V-P menade att den förres frieri till Österrike knappast skulle lyckas. 17.3 1932 kunde tidningen konstatera att Förnuftet segrar (Hindenburg) slog Hitler i första valomgången i presidentvalet).

Våldsdåd och kuppförsök

När våldet rådde rubricerade V-P nyheten 7.6 1930 om störande av tingsfrid, svår misshandel och bortförande av person i samband med lappomännens attack mot vänstertidningens tryckeri i Vasa.
17.6 1930 behandlades Den svenska landsbygden och lapporörelsen, och indignationen över våldshandlingarna var stor. Linjerna klarna, förklarade V-P 14.7 1932 och menade därmed den nya tidningen Fascisti som börjat utkomma.
16.10 1930 kunde tidningen berätta om ”ett oerhört dåd” som lappomännen gjort sig skyldiga till, bortrövandet och skjutsningen av förre presidenten K J Ståhlberg och hans maka.
18.10 1930 rapporterade V-P att Ståhlberg hyllats av stora folkmassor vid återkomsten till Helsingfors. Rapporten var till och med försedd med bilder. 6.11 1930 skrev signaturen T K(rook) under rubriken Detta års lärdomar att ”de politiska epidemierna pläga vara häftiga men kortvariga”.
Hugo E Pipping diskuterade i en artikel 11.9 1930 vem som skall lagstifta och styra i Finland, och 15.9 1931 återkom tidningen till problemet Makt och rätt. De s k kommunistlagarna antogs ju i november 1930 av riksdagen med borgerliga röster mot socialdemokratiska, varigenom kommunisterna uteslöts ur riksdagen.

Page 50
50
Hot om statskupp

Valet av statsöverhuvud behandlades 20.11 1930, och V-P konstaterade att lapporörelsen ställde sig bakom P E Svinhufvud som sedan också blev vald. Vad är sanning?, frågade V-P 26.11 1931. Det var rykten om planer på en statskupp som var i svang och tidningen befarade att åtföljande inbördeskrig skulle hota. Att en hemlig organisation med planer på maktövertagande bildats bekräftades senare.
25.2 1932 talade V-P om Uppvigling i form av Vihtori Kosolas framfart, och 1.3 var Mäntsäläupproret den stora nyheten. Skottlossning förekom ju mot arbetarföreningens hus, och bland upprorsmakarna återfanns 150 österbottningar som avreste med tåg från Seinäjoki.
Vad följer nu?, frågade signaturen S R J samma dag (1.3 -32). ”Lapporörelsen har redan skadat vårt rike mer än tillräckligt. Nu får det äntligen vara slut med leken”, skrev han. ”Utan undfallenhet och dagtingan måste man nu ingripa mot upprorsmakarna.”
”Lapporörelsen har redan skadat vårt rike mer än tillräckligt. Nu får det äntligen vara slut med leken”, skrev han. ”Utan undfallenhet och dagtingan måste man nu ingripa mot upprorsmakarna.” ”Lapporörelsen har spelat högt och förlorat”, konstaterade tidningen 3.3 1932. Samma dag kunde V-P rapportera att president Svinhufvud övertagit högsta försvarsledningen.
Bubblan som sprack löd rubriken över nyheten 8.3 1932 om upprorsmännens kapitulation. Reportaget var bildförsett. Om Lappo och äventyrerskan (mordet på Minna Chraucher) handlade ledaren 15.3 1932.
Den europeiska unionen som franske utrikesministern hade föreslagit diskuterades i tidningen 6.9 1930. En föregångare till EU? J R af Hällström skrev 2.7 1931 om den ryska femårsplanen och 20.10 1931 Ur krigets kaos — hän mot fred.

Page 51
51
Vasa-Postens betydelse

Vasa-Posten som var landsbygdens, småfolkets, allmogens röst i en tid då ståndssamhället ännu inte var upplöst, men partierna höll på att organisera sig, kom att betyda mycket som tidningsorgan för ”den vanliga människan” i Österbotten.
Visserligen var också V-P en produkt av sin tid, men påfallande tidigt framträdde den som ett radikalt politiskt forum med öppen debatt. Framträdande politiker och blivande politiker som K V Åkerblom, Johannes Klockars, Albert Brommels och Levi Jern hade här ett naturligt tidningsorgan i Allmogeförbundets språkrör.
Rabulister som Läktar-Jakob och Post-Janne bereddes plats i kåsörs- och krönikeform, och många goda bygdekorrespondenter medverkade. Främsta insatsen som ledarskribent och kommentator stod dock Ernst V Holm för, liksom han senare kom att spela en stor roll i Vasabladets ledaravdelning.
I vissa frågor var V-P åtminstone i början konservativ och odlade rasfördomar. I andra frågor var den framstegsvänlig, till exempel när det gällde skolväsendet, sjukvården och socialväsendet.
Sedan Fram övertagit tidningen 1920 märktes en tydlig förändring dels i utformningen av ledarna och övriga opinionsbildande artiklar, dels ifråga om den trycktekniska utformningen.
Å andra sidan kom käbblet mellan Allmogeförbundet och lantmanna-gruppen att prägla V-P i många år, och av en sentida betraktare kan polemiken uppfattas som en tvist om påvens skägg. Säkert är dock att den politiska kampen den här tiden stimulerade valdeltagandet och säkert också påskyndade många reformer.
Skiljelinjen mellan urbana och bygdesvenskar bland finlandssvenskarna har ju levt kvar till våra dagar och präglar ännu den politiska debatten. V-P som i många år såg sig som den mest spridda tidningen i svenska Österbotten kom alltså att få en stor betydelse för opinionsbildning och nyhetsförmedling.
När den upphörde tystnade en pressröst i den mångsidiga kören. Dess uppgång i Vbl betydde dock att frisinnet och framstegsviljan garanterades utrymme i spalterna också i fortsättningen.
Börje Sidbäck

Page 52
52

Källor:

Håkan Anttila: Näringslivet, Svenska Österbottens historia III, Vasa 1980
Mats Ekman: "Välkommen Flama - farväl Times", S-Ö 5.5 2009
Kaj Hagman: Krönikor-kåserier av Neger (Einar Hagman) i Vbl, Vasa 1981
Björn Hindström: "Kaskö Tidning 50 år, 1914-64", K T 1964
Anders Huldén: Läktar-Jakobs bullerartiklar, Lovisa 1982
Tor Krook: Minnen, Vasa 1973
Torsten Lindgård: Adam kåserar, Vasa 1978
Bjarne Smeds: "Ett blad vänds i Syd-Österbottens historia", S-Ö 11.5 1993, och "Tidningskonkurrenter fann varandra", S-Ö 6.9 2007
Jan-Erik Till: prograduavhandlingen "Klippt och skuren för Sydösterbotten - tidningen Syd-Österbotten 1903-1939"
B Sidbäck: Människor jag mött, Vasa 1998, Albert Brommels-en österbottisk idékämpe, Vasa 1975, Ernst Holm — en frisinnad tidningsman, Jullyktan, Vasa 1962
Alf Snellman: Tidsbilder — Jakobstads Tidning under ett sekel, Jakobstad 1998
Gunnel Steinby: Journalister och publicister i svensk press i Finland under 200 år, Åbo 1981
Nils-Börje Stormbom: Edvin Sundquist — tidningsman. En monografi, del I och II, Vasa 1988 och 1999
J Alfred Strandberg: Vasa-Posten 25 år, jubileumsbilaga, Vasa 1923
Birger Thölix: En annan historia, Kring Vasabladet fram till första världskriget, Borgå 1981; Alla våra gårdagar, Tidningen som historia och efterglöd, Vasa 1996
Holger Wester: Vasabladet - en österbottnisk historia, Vasa 2007
K V Åkerblom: Johannes Klockars, Vasa 1935
"Tiedonvälitystä 75 ajast'aikaa" (Sydösterbotten:s journalister 1921-96, Seinäjoki 1996)
Vasa stadsbiblioteks mikrofilmer av tidningarna S-Ö, K T, Närpes-Övermark-Kaskö Tidning, N T, V-P och Vbl
Kristinestads Tidning, Syd-Nytt, När-Nytt, Sydbilagan och Finbybladet




Page 53
53

Bakom varje notis finns
ett spännande äventyr

Huvuddelen av Vasabladets upplaga ligger utanför Vasa. Det är landskapet Österbotten som ger bladet dess styrka. Centralorten Vasa allena räcker inte till.
Enligt logiken borde Vasa-Posten med sin folkliga förankring ha blivit landskapstidning i stället för att efter en över trettioårig strid köpas bort och gå upp i Vbl. V-P såg sig ju också ett tag som störst i svenska Österbotten.
Att känna sig störst, vackrast och bäst innebär inte att man är det. V-P hade hoppats att Vbl skulle se Vasa som sin naturliga nisch och låta uppstickaren, som backades upp av folkskollärare, nykterister och andra folkupplysare, ta hand om rapporteringen från landsbygden och dess näringar. Med en svag Vbl-ledning hade det kunnat gå vägen.
Vbl-ledningen hade emellertid förnyats åren före första världskriget och sopade med nya kvastar. V-P var trots sin lantliga vinjett, en lantbruksgård med en gärdsgård till höger, piggt redigerad med journalistiska grepp som först långt senare, efter köpet 1932, dök upp i Vbl.
I statistikens efterljus hade V-P ingen chans. Talet om att man var störst var självskryt som hörde tiden till. V-P var ett hot, men Vbl höll hela tiden försprånget. V-P hade 1899, ett år efter starten, 1 970 ex, Vbl 2 900. Det var ingen dålig början. Det fanns orsak för det då snart femtioåriga Vbl att frukta det värsta och skalka luckorna.
Att en nykomling kunde sticka upp på det viset visade att V-P mötts av ett starkt gensvar, att Vbl skött sig illa och att hela havet stormade. Skillnaden skulle krympa ytterligare. År 1904 var den bara 250 ex. Men tendensen höll inte i sig.
V-P utmärktes av en ryckighet och det har inte gått att exakt reda ut vem som vid olika tidpunkter satt som styrelsens ordfförande. Det var en följd av att ansvaret var breddat och låg hos olika föreningsintressen, men ändå ytterst hos den märkliga folkbildningsmannen J Alfred Strandberg.

Page 54
54
Efter 1920 låg den hos tryckeridirektören Johannes Klockars, som 1932 sålde en ekonomskt - inte journalistiskt - i botten körd tidning till Vbl. De förliga vindarna för V-P höll alltså inte i sig. År 1920 var marginalen till Vbl:s och dess unga gardes fördel 2 500 ex. Då hade striden egentligen kunnat avblåsas. Men V-P höll ut i tolv år till i väntan på det lyft som aldrig kom.
Man kan naturligtvis fråga sig vad det blivit av V-P om Klockars kastat all sin administrativa energi och verbala skicklighet på V-P i stället för att bli riksdagsman 1924 och tre år senare direktör för Finlands svenska landskommuners förbund med flyttning till Helsingfors.
Kontrafaktiska resonemang kan man alltid föra, men statistiken talar sitt tydliga språk. Det är ingen tillfällighet att Vbl blev sexdagars just 1920, medan V-P gavs ut bara tre dagar i veckan och tröstade sig med att det var vad allmogen ville ha, trots att det efter självständigheten jäste överallt med en växande törst efter nyheter som följd.
V-P blev - det kan man efterklokt säga - de interna partistridernas offer efter första världskiget när landet fått sin självständighet efter ett brödrakrig och allt blivit annorlunda. Det gällde inte minst inställningen till den sociala frågan i skuggan av ett Ryssland som gått och blivit bolsjevistiskt. Partibildningen var äldre än så. Vid starten 1898 hade V-P stått nära lantmannagruppen. När gruppen drevs i konservativ riktning bröt sig en frisinnad grupp ut och bildade 1919 det frisinnade Allmogeförbundet.
Klockars såg sig som de frisinnade idealens man och V-P motarbetades naturligtvis av de konservativa. De hade ett tag en egen tidning, ett kortvarigt äventyr som slutade med konkurs. Vbl nöjde sig med att vara allmänt demokratiskt och höll sig utanför fraktionsstrider på hemmaplan. Det var först på 1930-talet, när valet stod mellan diktaturbeundran och den besvärliga och resonerande demokratin, som Vbl trädde fram som en frispråkig försvarare av de mänskliga rättigheterna.

Page 55
55
Då var V-P borta, men dess röst hade inte tystnat. Som Börje Sidbäck konstaterar hölls traditionen främst uppe av V-P:s siste chefredaktör Ernst Holm, outtröttlig ledarskribent på Vbl.
J Alfred Strandberg med sina omsvängda preferenser, från liberal till stockkonservativ, är förstås i vår avromantiserade tid ingen gåta. Han ville skriva och trycktillståndet för V-P gavs 1899 just åt honom. Ett trettiotal år senare fanns han i motståndarlägret som redaktör för Österbottens Bondetidning (1926-32).
Omdömet om hans avtryck i landskapets upplysningshistoria varierar beroende på när man talar om honom. Liksom Holm var han från början folkskollärare och hans Folkskolans geometri kom ut i fem upplagor, en klen röst för en man som börjat sitt hopp så vackert och landat med de mentala skidorna i kors.
Att V-P anklagade Vbl för hållningslöshet, för att fiska i grumliga vatten och var bra också på andra oartigheter behöver man inte ta så allvarligt. Ett pejorativt språkbruk konkurrenter emellan hörde tiden till. De nersättande benämningarna hängde i från en tid före demokratins genombrott då partifolk och fronderare försökte komma åt varandra och föra ut sina budskap i egna tidningsorgan.
Trots en brutal nyliberalism uttrycker sig journalister i dag, åtminstone enligt egen uppfattning, med mera sofistikerad ironi. Den råa offentliga samtalstonen gårdagens journalister emellan hindrade inte ett kordialt umgänge på lokal. Det var rollspel för hela slanten före sovciologins klarläggande av människans strukturfunktionalistiska handlingsmönster.
Någon har sagt att en dagstidning är historieskrivningens första utkast. Det innebär att uppgifterna inte har källgranskats. V-P:s uppgift 8.2 1905 om ett prokurator Johnsson skjutits av Alexander Gadd är bara ett exempel. Eliel Johnsson var biskopsson och stod som urtypen för en undfallenhetsman. Han hade baroniserats Soisalon-Soininen 1904 och var prokurator, alltså lagarnas högsta övervakare.

Page 56
56
Namnet hade inte slagit igenom i offentligheten när en rysk infanterilöjtnant åt hans säkerhetsvakt räckte fram ett visitkort på vilket det stod : "Alexandre de Gadd. Lieutenant de la garde" med ett skriftligt tillägg, "St Petersburg". Prokuratorn tog mot honom och sköts ner. Mördaren var studenten Lennart Hohenthal, som försvarades i rätten av Svinhufvud, vilken då var hovrättsassessor. Hohenthal fick livstid, men rymde till England. Hans dagbok publicerades 1910.
Fallet kan tas som ett exempel på att det bakom varje notis i Börje Sidbäcks genomgång finns ett spännande äventyr eller åtminstone ämnet till en pro gradu. Nu hör prokuratorsmordet till de omskrivna kapitlen i Finlands historia och är därför inte väl valt. Men det finns intrig och fascination bakom varje notis.
Som Lars Westerlund visat i Finlands svenska lant- och riksdagsledamöter samt ministrar åren 1907-87 (1987) var helsingforsledamöternas andel i Österbotten en knapp femtedel, lägre än i Nyland och Åboland. Man kan utgå från att V-P hade en given roll i detta.
Det är ett elände att svenska Österbotten inte har en motsvarighet till Norrländsk uppslagsbok, som utgavs av Bra Böcker på 1990-talet under medverkan av Umeå universitet. Nu ligger regionala uppgifter spridda och är för de flesta oåtkomliga. I Sidbäcks studie om V-P vimlar det av namn som en gång skapat eller gett profil åt den kollektiva österbottniska identiteten, den offentliga debatten och det centrala svenska landskapets växelverkan med omvärlden.
Vi har här ett terra incognito och då behöver man inte bara tänka på Helsingfors och Åbo, Stockholm och Umeå eller Österbotten och Åland. Vi har också hela emigrationskulturen delvis dokumenerad i V-P:s amerikahälsningar och emigrantnummer som Vbl senare tog över.
Kanske Scriptum i samarbete med Åbo akademi och den schaumanska stiftelsen i Vasa kunde ta sig an uppgiften att utge ett österbottniskt uppslagsverk. En början finns i Lokalhistorisk biografi över svenska Österbotten (Sven-Österbottniska Samfundet, 1994).
Birger Thölix